DET VI BÄR
Bilder och samtal om sorg, tröst och hopp i klimatkrisen
Klimatförändringarna ändrar förutsättningarna för livet på jorden på ett sätt som vi idag har svårt att föreställa oss. Vi vet vad som sker, samtidigt som vi inte har någon aning om framtiden.
Vad händer inom oss när vi bär på den här vetskapen? När vi ser och förstår att platsen vi bor på förändras, när arter förloras, när vintern blir kortare, värmen starkare, vädret mer oförutsägbart och framtiden är oviss?
Jag träffade tre olika personer, med tre olika perspektiv. Genom bilder och samtal utforskade vi känslan av sorg och förlust, tröst och hopp.
Projektet om klimatkrisen är gjort inom kursen Produktion för kultur- och mediesektorn på Linköpings universitet våren 2026.
Lotta
Pensionär, arkitekt, mamma, farmor och ideellt engagerad
Jag märker att vintern förkortas varje år och känner in i märgen att det här är fel. Vi håller på att förlora något som jag tycker så mycket om. När vi flyttade hit för tjugo år sedan så lade sig isen här utanför vartenda år, men sedan blev det plötsligt isfri vinter. Att vi har en köldperiod just nu är unikt.
Det som hände 2018 skakade om mig. Det var onaturligt varmt, och jag förstod att det inte går att odla någonting, det kommer inget vatten. Hade det hänt på medeltiden så hade vi svultit ihjäl. Som utvecklingen ser ut nu så är jag pessimistisk, jag kan inte se hur det ska kunna gå vägen och jag tror att det blir katastrof och lidanden. Jag sörjer att mänskligheten förstör framtiden. Jag känner mig förtvivlad över det.
Jag tycker samtidigt om livet och vill kämpa för att rädda det på något sätt, och jag engagerar mig ideellt. Den här medvetenheten gör också att jag lever ett mer rikt liv, att jag söker det som är vackert och gott. Jag upplever saker väldigt starkt: Formerna på isen, ljuset och naturen. Det ger mig så mycket.
Knut
Biolog, gymnasielärare, pappa, morfar/farfar och ängskötare
Du kan inte längre skaka av dig det. Det har bitit sig fast och finns som en fripassagerare som är otäck och som du måste bära. Och du får helt enkelt se till att försöka bära den. Jag vet nog mer än de flesta hur illa det kommer gå, men har ändå på något vis sett till att odla en massa hopp, för det kommer behövas mer hopp. Det är som stjärnhimlen. Det är riktigt jäkla mörkt, men det är samtidigt en förutsättning för att se alla de där stjärnorna.
Jag som biolog har ett extra ansvar att visa det värdefulla, så fler tycker om det och vill ha kvar det. Om man stänger in sig i hus och spelar sina spel och gör sina inomhussaker så ser man ju knappt vad som kan gå förlorat, för man är inte tillräckligt intresserade av att ens titta efter det.
Det här blir en rejäl prövning för hela mänskligheten som vi kanske går i land med. På vägen dit kommer det vara klimatflyktingar och sorg över korallreven som kanske inte längre finns, allt det vackra som försvinner, människor som förlorar sin försörjning, och andra arter som kommer att dö ut på vägen. Men om vi vänder det kan vi få som bonus att vi löser det tillsammans.
Astrid
Psykolog, mamma och klimataktivist
Jag känner sorg över all fascination och glädje mina barn känner naturligt för andra arter, framför allt djur, och hur de kommer försvinna en efter en under deras livstid. Sedan finns skuld kring hur även mina barn är en del av ett ohållbart system.
För mig är det här en existentiell fråga för oss människor. Jag tänker att jorden kommer finnas kvar, naturen kommer repa sig, men frågan är om vi människor kommer klara oss på sikt som vi håller på.
Att samla in namnunderskrifter eller ringa lokalpolitker känns så futtigt när mänsklighetens framtid står på spel. Det finns en så konstig känsla av att leva i parallella världar. Folk sitter i fikarummet och pratar om flygresor till olika weekendmål och jag tänker att ni eldar upp mina barns framtid. Det säger jag inte, det är det som är det konstiga. Att man måste orka finnas i båda de här världarna.
Jag är ganska pessimistisk, oroad och rädd när jag tänker på framtiden. Men hoppet är att det är ovisst på något vis. Det ser väldigt allvarligt ut och det kommer bli svårare att leva. Det måste vi vara beredda på. Men vad som kommer hända och hur vi kommer ta oss an det här, det kan ta väldigt olika vägar. Det kan hända saker som gör att man bygger upp något nytt, något bättre. I den ovissheten kan jag hitta lite tröst.
Mitt viktigaste budskap om hopp är att det uppstår när vi agerar tillsammans. Hopp är inte en känsla, hopp är handling
